Hur kommer det sig att matkulturerna
har sett så olika ut på olika håll i världen? Ja, inte beror det
på att folks smaklökar fungerar på olika vis i olika delar av
världen. Det kan man räkna ut eftersom vi här i Sverige har tagit
till oss många olika traditioner från andra länder efterhand under
senaste decennierna. Mest kanske beroende på att vi har varit
ett turistande folk under hela andra halvdelen av 1900-talet.
Skillnaderna har väl dels berott
på vad vi har kunnat odla, och dels på att vi förr inte kunde
skaffa varor som vi idag tar hem genom import. Vi har också lärt
mycket om kryddor, och fått många nya blandningar att välja bland,
och vi har mer och mer insett att kryddorna är det avgörande i
alla matsammanhang, även om många fortfarande tror att smaken
beror på köttet. Vitlök, basilika, oregano, curry med mera är
ju relativt nya för de svenska köket, som på 50-talet i stort
sett mest använde salt och peppar. Skulle det vara höstigt och
nordiskt så blev det rönn- och enbär, men salt och peppar ska
förstås inte föraktas för de nya kryddornas skull och de utgör
fortfarande basen bland kryddorna. Men den stora variationen på
senare år får vi nog ändå tillskriva de nya smakerna från de sydliga
och östliga kontinenterna. Och inte minst alla olika blandningar,
fonder och marinader som har underlättat smaksättningen oerhört
för alla oss glada amatörer i köket.
Då
buljongtärningarna kom, på 50- 60-talen, upplevdes de som
"fuskiga" och användes av husmödrarna med stor måtta,
en halv åt gången på sin höjd. Medan jag idag ofta och gladeligen
slänger i två hela tärningar i grytorna under det omgivningen
gapar och undrar hur jag bär mig åt för att få det till att smaka
så bra och så mycket!! Fonderna; grönsaks- svamp- och andra användbara
innehåller också en massa smak som trollar till det mesta om man
vill.
Vi
har tagit till oss det franska köket, det italienska, det
kinesiska och det indonesiska.. och hela tiden kommer nya influenser.
Vi kanske inte kan laga allt det nya själva i alla hushåll ännu,
men vi gillar helt klart de nya smakerna. Mycket nytt kommer också
från England, och särskilt då på det vegetariska området där de
har blivit världsledande och -mästare. I alla fall när det gäller
köttersättning på grund av, eller tack vare kanske man får lov
att säga på en sida som denna, alla deras animaliekatastrofer
som började med mul- och klövsjukan redan på 60- 70-talen. Och
resten behöver väl ingen påminnelse. Annars ska vi komma ihåg
att den vegetariska menyn är den som används mest i hela världen
- och det beror ju i hög grad på att så stora delar av jordens
befolkning är för fattiga för både kött och vegetarisk köttersättning
som den vi har tillgång till. Sojakött, som framställs till ett
fantastiskt lågt pris, skulle kunna lösa stora delar av det problemet
anser jag - se mina lovsånger på andra länkar..
När
jag var liten tyckte jag inte om att äta kött, precis som
jag tror de flesta barn inte tycker om det. Hur många har inte
tvingats "sitta kvar vid bordet tills maten är uppäten",
eftersom det var den tidens uppfostringsmetoder. Korv och
sånt som inte kunde ses vad det var gick betydligt bättre. Alltid
fick jag höra att jag måste lära mig, och att det ändrar sig när
jag blir äldre. Det gjorde det också. Jag lärde mig att tycka
om vissa smaker, även om jag nog aldrig riktigt gillat det där
med att sitta och gnaga på flottiga ben, men det handlade mycket
om rädsla och avsmak för fett, ben och brosk. Vid ett tillfälle,
då jag som litet barn var på utflykt med min familj som hade mat
med ut i skogen, lär jag ha sagt att "till och med kallops
är gott när man äter utomhus". Mina föräldrar hade väldigt
roligt åt det, eftersom just kallops var riktigt fin mat på den
tiden (50-60-talet). Och är det kanske än idag, det vet jag inte.
Men jag har gjort kallops som vuxen några få gånger, efter mammas
recept, och det blev också gott vad jag minns, men det tog också
en faslig tid på grund av det sega köttet som skulle långkokas.
Idag
gör vi lika god mat hela tiden. På jämförelsevis rekordtid
gör jag en vegetarisk rätt som liknar kallops på pricken, med
vegetariska grytbitar gjorda på svamp- vete- eller sojaprotein.
Om det ÄR på pricken vet jag inte längre - eftersom jag inte har
ätit kallops på så många år, men det smakar minst lika bra. Tycker
både jag och alla jag bjudit det, eller faktiskt till och med
bättre om möjligt, eftersom jag vet vad maten som jag lagar idag
består av.
Jag
kan inflika här att jag föddes 1951 och jag var vegetarian
under fyra år mellan 18-22 års ålder. Men på den tiden var
det rätt knepigt att skaffa ersättning - i jämförelse med
idag då man kan köpa vegetarisk mat överallt. Var man inte
road av matlagning på den tiden så var det inte så lätt.
Men det lustiga är att än idag - alltså mer än 30 år senare
- så kan jag minnas vissa smaker på särskilda färdiglagade
maträtter som vi köpte då. Jag minns en morotspizza, en
ärtsoppa, en pyttipanna och två sorters skivade pålägg som
vi köpte regelmässigt. Det ena pålägget var rosa och det
andra var mörkt, och dem använde jag som skinka och hamburgerkött
ungefär. Det märkliga är som sagt att jag verkligen forfarande
kan känna hur de smakade bara genom att tänka på det, och
tyvärr är ju det något som inte kan förmedlas vidare.
Då
jag var köttätare på grund av bekvämlighet och familjekonstellationer
i rätt många år, så vande jag mig vid den sortens mat igen
- som mänskliga varelser är vi ju anpassningsbara - och
det tog lite tid innan jag kom in i det vegetariska tänkandet
igen. Efter att senare - efter skilsmässa och då barnen
växt upp - ha tjatat på den övriga familjen så slutade
jag upp med att ta hänsyn till deras önskemål: Jag bestämde
mig för att "om ni vill ha kött får ni skaffa det på
annat sätt" och började laga vegetariskt igen. Inget
kött skulle förekomma i mina förråd och familjen lärde sig
snart att tycka om min mat, och idag är alla vegetarianer
- mer eller mindre.
Det är en fråga om vilja. Jag kan medge att jag tyckte
att vissa saker, vegetarisk korv och biffar till exempel,
smakade konstigt och ovant. Men jag var glad för alternativen
till likdelarna i matdiskarna, och jag lovar: Idag älskar
jag all denna mat. Det är det som det handlar om. När jag
är hungrig idag så får en förpackning vegebiff eller -korv
det att vattnas i munnen. Inte falukorv längre med nermalt
fett och smaksatt brosk, eller billiga varmkorvar med tvivelaktigt
innehåll!
Det är ingen uppoffring, det är en medveten ändring av matvanorna.
Samt en förändring av smaklökarnas uppfattning om vad som
är gott.
|
Jag brukar hävda detta:
Nummer
två i argumentationen för vegetarisk kost (efter djurens väl och
ve som är skäl nummer ett); Smaken sitter inte i själva köttet,
utan den åstadkoms genom kryddning. De animaliska produkter du kan
köpa som smakar något (bacon, skinka, korv mm) är redan behandlat
- marinerat, saltat, rökt - av industrin. Kryddorna är vegetabiliska
och du kan skapa nära nog vad som helst med hjälp av dem.
Då
jag själv får frågan, som man ofta hör i dessa sammanhang;
- Men om ni nu inte vill äta kött, varför äter ni mat som liknar
kött, som vegetariska köttbullar, sojakött, korv och sånt?
Men här bör ju var och en stanna upp och ställa motfrågor: Korv
och köttbullar, var hittar man dem i djurkropparna? Det animaliska
kött som äts mest är just såna produkter som malts ner och kryddats
till oigenkännlighet. Och det finns ingen ingen anledning alls
att göra mat av animaliskt köttmos när man lika gärna kan göra
det av vegetabiliskt mos.
|
|
Idag
bjöd jag på Nutanas gourmetbullar med kokt potatis och
svampsås. En av gästerna som ätit vanliga köttbullar dagen
innan tyckte att detta smakade mycket bättre. Här till vänster
är sojabullar, tillverkade ungefär som vanliga köttbullar:
Med lök och kryddor..
|
..men liknar detta kött?
Nejnejnej. Kött är rött, senigt och strimligt,
detta är behändiga munsbitar...
|
|
MATPYRAMIDEN
UPPIFRÅN
Olja,
matfett & sötsaker
|
|
|
Ost- & mejerivaror
|
||
|
Protein:
bönor, ägg, nötter
|
|
Grönsaker
& rotsaker
|
||
|
Frukt |
|
Bröd,
pasta, spannmålsprodukter
|
|
Jag
har tagit bort kött, fisk & fågel i proteincellen
med bönor och ägg, näst överst till höger, men som du ser
är det inte mycket tomrum efter dem. Lika lätt att fylla
ut som i verkligheten. Sojabönan (sojakött) innehåller särskilt
högvärdigt protein.
|
|
Som
vi just kunnat se (021111)
i MAT-programmet
med Tina och Thomas, så måste det förklaras för moderna människor
vilka av djurets kroppsdelar som passar bäst till vilken maträtt.
Inte ens det är alltså självklart för gemene man. "Rådjur
är ett trevligt djur, även om halsen och låren är lite sega eftersom
där bildas muskler under djurens rörelse. De delarna måste därför
kokas lite längre." (Men förmodligen blir även dessa likdelar
jättegoda med en massa salt, peppar och andra kryddor.) Tinas
modiga försök att ställa sig i ålbassängen, som mest liknade en
bakteriehärd, fick avbrytas eftersom hon tyckte de kryllade så
otäckt runt benen. Och röran av rökt ål och diverse grönsaker
som pålägg hon fick ihop till knäckebröden, som blev resultatet
av besöket, hade kunnat göras av något vegetariskt. Alltså allt
annat hade kunnat göras likadant och ålen hade kunnat bytas ut
mot annat. Jag har själv ätit ål på den tiden jag åt vad som bjöds,
och kan tänka mig att den lätt skulle kunna tillverkas av Quorn
- marinerat i olja med Knorrs FISK-krydda, som jag visar under
PRODUKTER. Lätt som en plätt!
Snabbmatslandet
Den 27 juni
-02 recenceras i Aftonbladet Eric Schlossers 500-sidiga
reportage "SNABBMATSLANDET"
som är en berättelse om McDonald´s och andra snabbmatkedjors
histora, politik och utveckling.
|
|
"I
ett särskilt lysande kapitel besöker författaren ett
av McDonald´s laboratiorier där smaker och dofter framställs.
Han luktar på pappersremsor och känner doften av stekta
hamburgare och friterad potatis. Men det är bara kemi. Han
räknar upp de kemiska ingredienserna i en bananmilkshake,
det är en mindre katalog och man undrar vart bananen tog
vägen. Boken förtjänar att bli en klassiker."
|
Sök boken till bästa pris
här: 
|